Idag var jag till barnmorskan och skulle bl.a få lyssna på Knuttens hjärtljud men den lilla rackaren sparkade så fort apparaten kom i närheten. Det lät som ordentliga karatesparkar så det finns en möjlighet att vi har en världsmästare i kickboxning där inne, snabb som sjutton var h*n på att flytta sig också. Det var väl jätte roligt att få slingra sig runt och sparka mot den stora saken som kom emot h*n. Jag fick nöja mig med att lyssna på ljudet från navelsträngen och allt lät bra enligt barnmorskan så då kan man andas ut lite. Jag blir så nervös dagen/kvällen innan jag ska träffa någon, massa tankar rinner genom huvudet. Tänka om det inte är som det ska? Ska det verkligen kännas så här? Varför putar det ut där? Varför känner inte jag så när alla andra gör det? osv, osv, osv..... Känslan efteråt, när jag fått höra att allt är/låter som det ska, gör att jag nästan kan flyga.

Underbara, busiga Knutten kommer nog att se till att både jag och Simon får springa benen av oss när h*n kommer till världen.

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3