...jag går och går men kommer ingenstans. Ja så känns nu när jag inte får träna, eller jag får ju promenera. Promenader för mig är som gudstraff till mänskligheten. Nä tacka vet jag den dagen jag får börja springa igen, det är nästan så jag har börjat räkna ner tills dess. Det gör ju inte livet lättare att man bor i en by där alla är ute och springer, suget ökar ju bara. Man kan nog säga att löpning är min drog och jag börjar ha ganska stort sug efter den.

Har investerat i ett par nya skor så jag får väl se det posiviva att jag hinner gå in dem tills det är dax att börja springa i dem.